Den siste karolinen

26.04.2017 00:37

Om Erik Gustaf Queckfeldt verkligen var den siste karolinen
går säkert inte att fastställa, men det som är säkert är att
han absolut var en av den sista karolinen som tjänstgjorde
redan före slaget vid Poltava 1709.
Han föddes i min hemstad Nässjö på Ingarps gård (Ingsberg)
den 14 september 1688.
Hans fader var Gustaf Gustafsson Queckfeldt som var 
hovråd hos drottning Kristina, och mamman hette
Anna Maria Slatte.
Ätten blev adlad 1675-04-08 (ätten Queckfeldt nr 979).
Erik Gustaf Queckfeldt hade en lång militär karriär som i
korthet ser ut så här:
_________________

1705 - Volontär vid Smålands femmänningsinfanteriregemente 
1707 - Korpral vid Upplands tremänningskavalleriregemente
1709 - Kornett vid samma regemente
1709 - Deltog i slaget vid Poltava
          fick där kroppen genomskjuten av en muskötkula
          Medföljde Karl XII till Turkiet senare samma år
1711 - Deltog i krimtatarernas fälttåg mot Ryssland 
1713 - Deltog i kalabaliken i Bender
1714 - Löjtnant vid Smålands kavalleriregemente
1715 - Ryttmästare vid samma regemente
1718 - Menig vid Kunglig Majestäts Drabanter och Livskvadron
1720 - Korpral vid samma förband
1743 - Adjutant vid Livdrabantkåren
1746 - Löjtnant vid Livdrabantkåren
1747 - Överste vid Jönköpings regemente
1756 - Generalmajor
1758 - Ordförande i Generalkrigsrätten
1759 - Generallöjtnant
_________________

Erik Gustaf var med i slaget vid Holovzin 14 juli 1708, blev
genomstucken i högra benet av en kosack under tåget till
Starodub i Ukraina, vilket gjorde att han illa insjuknade.
På grund av detta var han tvungen att färdas på en
gammal kosackvagn och blev då plundrad av kalmucker.
Den 7 jan 1709 bevistade Erik Gustaf stormningen av Veprik,
drabbningen av Krasnokutsk 11 feb, samt det berömda
slaget vid Poltava den 28 juni.
Under slaget vid Poltava blev Erik Gustaf genom livet skjuten
av en rysk muskötkula som gick in på vänster sida och 
ut på högersidan.
Som historien berättar för oss tog konung Karl Xll till
reträtten och banade sig väg mot Turkiet och Bender, med
i detta tåg befann sig även Nässjösonen och de kom fram
till Bender senare delen av 1709.

På självaste julafton 1710 blev Erik Gustaf kommenderad
tillsammans med greve Sven Lagerberg på en beskickning
till Tartar-Chan och deltog sedan i tartarernas vinterfälttåg
mot Ryssland.
I maj 1712 sändes han vidare ut av kung Karl med
1000 dukater till kungens minister Otto Wrangel i krimska
huvudstaden Baktjisarai, där återförde han även med sig
tillbaka 48 man som suttit i rysk fångenskap i Asov.

Här blir uppgifterna lite tvetydiga då en källa uppger att
Erik Gustaf deltog i kalabaliken i Bender, medan en annan
uppger att så inte var fallet.
Efter lite sökande kan jag fastställa att Erik Gustaf deltog
i Kalabaliken i Bender i allra högsta grad.
Det som hände är inte på något sätt guldkantat, eller är
egentligen inget att skriva upp i våra historieböcker för att
minnas i evinnerliga tider, det som hände var att vår
Nässjöbördige karolin blev tillfångatagen och miste där
det lilla han ägde, lösgavs sen alldeles utblottad.
Då Erik Gustaf var kunnig i det polska språket, samt
i det turkiska förordnades han att under generalen
Axel Sparres befäl vid Bender kvarblivna svenskar tillhanda
med uppnegocierande av penningar av turkiska köpmän
till deras förplägning och behov.
Detta var ett ganska slitsamt arbete som han sysslade med
under ett par år.
År 1714 gjorde han ett nytt besök hos Tartar-Chan för att
året därefter 1715 bege sig med de övriga svenskarna
från Turkiet och kom i mars 1715 till Stralsund.

Det kan tilläggas att Erik Gustav även hann med att
bevista fälttågen i Norge 1716 och 1718, och det var
ju som bekant 1718 som konung Karl dog vid 
Haldens fästning.
 
Erik Gustaf dog den 7 augusti 1776 på
Stensholms säteri och ligger begravd i Hakarps kyrka.

Gammal bild från Ingsbergs gård (Dagens Queckfeldtsgatan till vänster) sekelskifte

Jämförelsebild från 2017

Bild: Hakarps kyrka